Vad är per­son­lig assistans?

Per­son­lig assis­tans är his­toriskt sett en rel­a­tivt ny före­teelse. Rät­ten till per­son­lig assis­tans bestäms av två lagar som heter “Lag om Stöd och Ser­vice till vissa funk­tion­shin­drade “(LSS) och” Lag om assis­tanser­sät­tning” (LASS). Lagarna infördes 1994 och var en följd av 1989 års hand­ikap­pu­tred­ning som visade att per­soner med stora funk­tion­sned­sät­tningar levde under mycket sämre omständigheter än andra invånare i Sverige. LSS och LASS är rät­tighet­sla­gar vilket innebär att om du upp­fyller vissa kri­terier har du rätt till assis­tans. Det är din kom­mun eller Försäkringskas­san som gör en bedömn­ing av dina behov.

I lagen finns även andra insatser som kan bevil­jas såsom t.ex. råd­givn­ing, kort­tidsvis­telse, led­sagn­ing, kon­tak­t­per­son, avlösarser­vice, bostad med särskild ser­vice för vuxna eller annan särskilt anpas­sad bostad för vuxna. För per­soner i yrkesverk­sam ålder som sak­nar förvärvsar­bete och inte utbil­dar sig finns daglig verksamhet.

Vem har rätt till per­son­lig assistans?

Du kan ansöka om ett assis­tans­beslut om du är mel­lan 1–65 år. Du kan inte få assis­tans efter att du fyllt 65 år. Däre­mot får du behålla eventuell assis­tans som du bevil­jats före du blev 65 år. Fram tills din 65-årsdag kan du få fler tim­mar i takt med att dina behov ökar. Efter 65 kan du inte få någon utökning.

Du måste till­höra en personkrets

Det finns tre sty­cken så kallade per­son­kret­sar. Du måste kunna visa intyg på att du till­hör en av dem. Så här beskriver lagen personkretsarna:

  • Per­son­krets 1 — utveck­lingsstörn­ing, autism eller autism­lik­nande tillstånd
  • Per­son­krets 2 — bety­dande och bestående begåvn­ingsmäs­sigt funk­tion­shin­der efter en hjärn­skada i vuxen ålder föran­ledd av yttre våld eller kropp­slig sjukdom
  • Per­son­krets 3 — andra varak­tiga fysiska eller psykiska funk­tion­shin­der som uppen­bart inte beror på nor­malt åldrande, om de är stora och föror­sakar bety­dande svårigheter i den dagliga livs­förin­gen och därmed ett omfat­tande behov av stöd eller service

Hur bedöms mitt funk­tion­shin­der hos Försäkringskas­san och kommunen?

Vad är ett grundläg­gande behov?

Du måste behöva ha hjälp med minst ett av de grundläg­gande behoven. Utgångspunk­ten är alltid att den per­son­liga assis­tansen inte ska kunna ersät­tas med något annat, till exem­pel kom­mu­nal hemtjänst. De fem grundläg­gande behoven är följande:

  1. Per­son­lig hygien
    Behöver du till exem­pel hjälp att duscha eller på toalet­ten? I så fall hur ofta och hur länge?
  2. Måltider
    Att få maten delad och förd till munnen är ett grundläg­gande behov. Det gäller även om du behöver hjälp med sond­mat­ning eller liknande.
  3. Att klä av och på sig
    Hur lång tid tar det? Kanske kan du knäppa en jacka men inte en skjorta.
  4. Kom­mu­nika­tion
    Om du behöver hjälp för att göra dig förstådd av din omgivn­ing kan det vara en anled­ning att få assistans.
  5. Annan hjälp
    Behöver du hjälp som förut­sät­ter ingående kun­skap om just ditt funk­tion­shin­der. Det kan vara en rad olika saker, till exem­pel aktiv till­syn, annan hjälp som kräver ingående kun­skap om dig som kund. etc.

Assis­tanser­sät­tning

Assis­tanser­sät­tnin­gen är den ersät­tning som beta­las ut av Försäkringskas­san. Regerin­gen fast­ställer genom en förord­ning varje år ett sch­ablon­be­lopp. För 2011 är belop­pet 258 kr per timme. I första hand ska assis­tanser­sät­tnin­gen täcka de per­son­liga assis­ten­ter­nas lönekost­nader, sociala avgifter, försäkringar och admin­is­tra­tionsavgiften av assis­tansen. Övriga kost­nader för assis­tansen kan till exem­pel utgöras av utbild­ning, annon­ser­ing, för­brukn­ingsar­tik­lar och assis­ten­tens kost­nad vid gemen­samma aktiviteter. Du väl­jer själv vem som ska samordna din per­son­liga assistans.